Att kunna släppa taget?
Jag går nästan under av sorg. Folk säger att det kommer ta tid och att om ett tag är allt bra igen, för så säger man ju alltid. Men jag vet inte, jag kan ju inte bara glömma allt jag känner. Ibland känns det bra och jag tror att jag håller på att lyckas komma över det. Men så vågar jag liksom inte och sitter fast trots att jag verkligen vill komma vidare och när jag märker det, att det är likadant nu som förut. Att saknaden inte släpper, så känns det som om det bästa är att nöta bort känslorna. Låta tiden gå och hoppas och sakna. Hoppas och sakna, hoppas och sakna. Tills att det försvunnit av ren utmattning, det vore sorgligt om det skulle sluta så. Men just nu känns det som att det är det enda jag överhuvud taget kan göra...
Jag har iaf kvar min andra älskling, min vackra Tarragona. Aldrig aldrig aldrig ska hon få försvinna ifrån mig....
Tarragona och jag för massa år sen <3
