Det kommer aldrig bli bra
Det var längesen jag mådde såhär dåligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Man glömmer lätt bort hur illa det kan bli. Jag hatar rastlösheten, känslan av hopplöshet, tanken som slår mig om och om igen; Det kommer aldrig bli bra. Jag hatar att stå där framför er och göra mig till, vara någon jag inte är, allt för att ni ska acceptera mig, älska mig. Jag hatar känslan jag får på kvällarna, dödsångesten och skräcken inför morgondagen. Skräcken inför att jag ännu en dag ska skämmas över mig själv så mycket att jag bara vill blunda och försvinna. Den där tomhets känslan jag får, sorgen som jag försöker förtränga varje gång ni bekräftar det jag redan vet; Jag betyder inget.
Jag glömmer lätt bort att det där inte är någonting jämfört med hur det kan bli. Sorgen, tomheten, ilskan. Allt det är mänskligt. Man kan förstå det, man kan försöka kontrollera det, man vet att det någongång tar slut. Det är det andra jag inte förstår mig på. Det som hänt mig flera gånger förut, det som hände idag. Det djuriska. Jag står där framför spegeln men känner inte igen mig själv. Jag ser skräcken i mina ögon, ren skräck. Min blick är frånvarande. Som ett djur som endast handlar instinktivt, som någon som kämpar för sitt liv. Jag kan inte kontrollera mig, jag kan inte tänka. Jag pendlar mellan att gråta högljutt och slå mig själv så hårt jag kan, allt för att återfå kontrollen. Bara jag slår lite hårdare. Bara jag gråter lite längre. Bara det inte slutar. Låt det inte sluta, låt mig inte bli tom. Svart eller vitt, jag har inget kvar. Jag kan inte sluta nu. Jag måste förstöra så mycket jag kan, jag måste få det att bli så hemskt att jag aldrig kan återvända. Jag har aldrig lyckats lista ut det. Varför kan jag inte bara ge upp? Varför kan jag inte nöja mig med blod och blöta kinder? Varför måste jag gå in för maximal förstörelse?
Någon sa en gång till mig: Om du blev försummad som barn, men får kärlek nu, då kan det fortfarande lösa sig.
Hahaha. hahhahahaha. Jag tror jag blir galen. Det finns ingen logik kvar i mig. Är jag ens en människa? Vad fan är jag för något? Varför älskar ni inte mig? Snälla förklara jag vill verkligen veta. Det är ju allt som behövs. Kärlek. Det är allt. Kan inte ni bara låtsas? Snälla? Kan inte ni krama om mig, försäkra mig om att det kommer gå bra när jag mår som sämst. Även om ni egentligen inte bryr er kan inte ni bara låtsas att ni gör det? Det är ju allt som behövs. Vad ska jag ta mig till? Det kommer aldrig bli bra. ALDRIG.
Det är så lite som krävs av er. Så lite för att rädda en människa. En människa. Jag hade för höga förväntningar på världen. Jag drömde för stort. En människa är inget värd. Jag är inget värd. Ingen kommer rädda mig. Sånt existerar bara i drömmar och filmer. Jag önskar bara jag var stark nog att rädda mig själv..
