Tomt
Tom igen, alltid tom. Jag strider i ett omöjligt krig, med hela världen mot mig och ingen på min sida. Jag strider i tystnad, jag är den enda som är medveten om kampen, de andra, de har redan börjat bygga om allt som vore det fredens tid. Och överallt i dessa tomma gator, inget blod mer, inga själar som skriker. Världen står still. Och längs vägar där förälskade brukade promenera hand i hand i månens midnattsljus, där den genomträngande lukten från nybakat bröd förtrollade hela staden står nu en ensam buske kvar. Natten är här, ingen är klar. De unga, som för några timmar sedan jagade färgglada fjärilar i solens hetta springer nu så snabbt de kan för att hinna ikapp ljusets hastighet. Kanske blir det dag då, kanske blir de unga igen då. Och den gamle mannen, med sin rödrutiga polotröja och taniga händer, som viskar om en annan tid som är förbi. Med käppen i handen och rädslan ständigt bakom honom, flyr även han, han som lovade att stanna. Och de flyr och nu är staden öde. I deras ögon ser man mörker, de som precis lämnat en stad o bli våldtagen. De ser inte, den arma staden som nu ligger där i väntan på sin våldtäktsman. Utan skydd ligger hon där, hon som snart möter döden och hon står ensam kvar.
Jag är tom igen. Alltid tom. Och för mitt inre ser jag det tydligt, det som komma skall. Jag är rustad, mobiliserad, hela kroppen på spänn och jag väntar. ATTACKERA DÅ! Låt mig inte vänta mer, låt mig inte få se det lilla barnet som har skratt i min. Låt mig inte se den gråhåriga receptionisten som ler vänligt även mot dem föraktade. Låt mig inte få se solen som lyser genom springan och barnens skrik som hörs inifrån. Attackera nu, jag vill inte uppleva mer.
