Heaven is a place nearby

Jag måste bort härifrån. Kan inte vara kvar längre, står inte ut! Jag måste bort, på något sätt. Känner mig så jävla ensam och övergiven. Hata, älska alla är goda nej alla är onda. Aldrig mittemellan, alltid svart eller vitt. Ena sekund sorg över att livet inget betyder längre och innan jag hinner förstå något blir jag plötsligt hoppfull och börjar planera, såhär ska jag förändra mitt liv. I nästa sekund hat för att jag känner mig ensam och i nästa kärlek till hela världen, spricker av medkänsla och skuldkänslor för att någon var snäll mot mig. Och nu, rastlös och desperat. MÅSTE få höra att de älskar mig! Att jag är viktig. Men alla är upptagna och jag ruttnar bort i min ensamhet. Bottenlöst, bottenlöst svart och hålet kan aldrig fyllas aldrig älskad nog, aldrig beundrad nog och jag hatar hela jävla världen för att ingen ger mig det jag behöver. Jag är den enda jag har, jag måste älska mig själv. Men nej kan inte, jag HATAR mig själv mer än jag hatar världen. Och jag vill skrika, slåss, vill såra och skada, skada tills NI FÖRSTÅR! Tills ni förstår hur ont det gör i själen, tills ni förstår att mitt hjärta aldrig varit helt. Och Borderline, vad fan innebär det? Är jag förstörd, är min hjärna skadad? Föralltid? Älska mig älska mig älska mig. Håll om mig snälla, håll om mig nu jag är så vilsen jag är så rädd. Och ingen o prata med. Mamma hatar mig,  Och alla andra, de vet inte. De förstår inte att jag dör för att de inte älskar mig tillräckligt, hör av sig tillräckligt ofta. Fan när ska det här sluta? Jag måste bort, klarar inte av mer.

Jag är fast någonstans mellan livet och döden. Tillbaka till förnekelsen. Le tills käken bedövs av smärta. Visa aldrig att dina ögonbryn åker långt ner så fort ingen ser på. Visa aldrig att ditt hjärta blöder, att själen är trasig. Världen är så ofantligt ond. Och alla andra då? De som lider, som behöver mig. Är jag tillbaka till att inte tro på mänskligheten?
Och världen, så kall. Kan inte förstå. Var det min värld som nästan försvann? Smärta, tårar så mycket blod som spillts och jag är tillbaka på ruta ett. Visa aldrig att du är sårbar, attackera innan de attackerar dig. Det här är inte det liv jag vill ha. Jag vill bara ha frid. Kanske är döden till för mig. Kanske borde jag ha dött. Som en råtta springer jag runt och runt utan mål i sikte och utan någon vägledning. Jag törstar efter bekräftelse, se mig se mig se mig! Älska mig, såsom ni brukade göra. Såsom ni ska göra. Och jag tror, tror att jag blir hel då. Och det blir jag. När jag sitter i ett rum med massor med människor och vet att jag är den som syns mest, visst blir jag hel. Men till vilket pris? Jag vill bara vara älskad. Jag vill inte vara liten mer. Jag vill inte hata mer. Jag vill ju älska, vill leva. Det kanske finns en annan värld? Kanske finns det en värld efter döden, kanske är den världen till för mig?

”Hur kan du leva när du inget sover?” Det är det som är så obegripligt för utomstående att förstå. Världen kan rasa samman, inuti en kan det pågå krig lika enorma som världskrig, själen kan skrika sig till sömns i tystnad varje kväll. Men en del av en går vidare, man stannar inte. Man fortsätter le och man äter det man får i sig, man gör allt som de som inte dör gör. ”Om du skulle vilja dö så mycket skulle du redan varit död nu.”  Men det är det ni inte förstår. Det svåraste med smärtan, det som gör det outhärdligt är att det aldrig gör TILLRÄCKLIGT ont tillräckligt länge. Den är inte påtaglig. Ibland, när ångesten tar över och rastlösheten kväver, då blir den påtaglig. Men oftast är den där som en dimma av smärta.

Det är den smärtan som är värst. Smärtan som tar hoppet ifrån dig, gör dig till dess slav men aldrig slår för hårt för länge. Den tar all din energi ifrån dig, all din livsglädje och till slut blir den din identitet, du lever genom den, du är trygg under den. Och precis när du bestämmer dig för att frigöra dig, när du inte vill mer inte orkar mer, så slutar det och du blir likgiltig. Omänsklig. Om det skulle göra mer ont än rädslan för döden, än rädslan för att såra andra, då skulle döden vara en lätt utväg.

Ni förstår inte. Ni förstår inte att människor är uthålligare än bilar, vi kan fortsätta utan bränsle, utan mat, utan sömn. vi kan fortsätta tills vi stupar för vi kan konsten att dö innan vi dör. Förstår ni inte, jag är förevigt död. Min kropp och jag, vi är inte samma. Själen flydde för en evighet sen, automatik är allt som finns kvar. Det svåraste med smärtan, det är att ni blir den till slut.

Hela världen är mörk, svart är allt jag ser. Mörker där vänliga ansikten brukade vara, mörker där livet brukade le. Och de vackra skogarna och det fridfulla havet klarar mitt synfält inte o se. Hur kan världen gå vidare? Jag kvävs ju, hela min värld upphör men varje dag vaknar de upp, de som fortfarande kan se solen och i deras hjärtan existerar inte mörker, det värsta de har fått se är när ljuset dämpas, de är blinda. De vet inte. De vet inte om att själen kan rymma så mycket smärta att de känns som att kroppen exploderar. De vet inte om att döden är en vardag, något som lockar runt varje hörn. Deras osedda ögon, deras oskuldsfulla hjärtan slår fortfarande, som om döden inte existerade. Som om min värld inte existerade. Och om kvällarna håller de om varma kroppar och de tror att de har sett livet.

Kanske har de det. Kanske är det vi som likt nyfödda barn inte fått se annat än ett ljus som inte alls är tryggt utan bländar och är orörbar. Kanske är det livet. Kanske är livet fester och glädje. Kanske är det jag som hamnat i fel värld. Jag tillhör inte den här världen. Och hur mycket jag än önskar o ber kan inget som är mänskligt komma i kontakt med mig för jag är inte här. Ser ni inte? Ni som möter min tomma blick varje morgon, ser ni inte att jag gått ur min kropp? Jag är inte kvar här, jag svävar någonstans emellan livet och icke-existens. Min kropp fortsätter, som tar inte ens den hänsyn till mitt hjärta som brister, till själen som är splittrad. Och hela tiden detta som inte går, som aldrig kommer gå. Rädda mig, ta ner mig, jag vill ju gå där ni går, jag vill ju leva där ni lever.

Men jag vet ju. Jag vet. Jag tillhör inte den här världen

Jag vill inte vara en börda
Jag vill inte tränga mig på
utan bara känna att du bryr dig om mig
och att du accepterar mig som den jag är
Vår vänskap betyder mycket för mig

Jag är rädd att mista dig
Du ger mig så mycket;
din tid, ett lyssnande öra, en värmande kram
och jag vet inte riktigt
hur jag ska visa min tacksamhet
över att du finns

Du klandrar mig aldrig
utan erbjuder i stället ditt stöd
Du hånar mig aldrig
utan uppmuntrar mig att gå vidare
Du hjälper mig alltid
för du är en riktig vän

Det var längesen jag mådde såhär dåligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Man glömmer lätt bort hur illa det kan bli. Jag hatar rastlösheten, känslan av hopplöshet, tanken som slår mig om och om igen; Det kommer aldrig bli bra. Jag hatar att stå där framför er och göra mig till, vara någon jag inte är, allt för att ni ska acceptera mig, älska mig. Jag hatar känslan jag får på kvällarna, dödsångesten och skräcken inför morgondagen. Skräcken inför att jag ännu en dag ska skämmas över mig själv så mycket att jag bara vill blunda och försvinna. Den där tomhets känslan jag får, sorgen som jag försöker förtränga varje gång ni bekräftar det jag redan vet; Jag betyder inget.

Jag glömmer lätt bort att det där inte är någonting jämfört med hur det kan bli. Sorgen, tomheten, ilskan. Allt det är mänskligt. Man kan förstå det, man kan försöka kontrollera det, man vet att det någongång tar slut. Det är det andra jag inte förstår mig på. Det som hänt mig flera gånger förut, det som hände idag. Det djuriska. Jag står där framför spegeln men känner inte igen mig själv. Jag ser skräcken i mina ögon, ren skräck. Min blick är frånvarande. Som ett djur som endast handlar instinktivt, som någon som kämpar för sitt liv. Jag kan inte kontrollera mig, jag kan inte tänka. Jag pendlar mellan att gråta högljutt och slå mig själv så hårt jag kan, allt för att återfå kontrollen. Bara jag slår lite hårdare. Bara jag gråter lite längre. Bara det inte slutar. Låt det inte sluta, låt mig inte bli tom. Svart eller vitt, jag har inget kvar. Jag kan inte sluta nu. Jag måste förstöra så mycket jag kan, jag måste få det att bli så hemskt att jag aldrig kan återvända. Jag har aldrig lyckats lista ut det. Varför kan jag inte bara ge upp? Varför kan jag inte nöja mig med blod och blöta kinder? Varför måste jag gå in för maximal förstörelse?

Någon sa en gång till mig: Om du blev försummad som barn, men får kärlek nu, då kan det fortfarande lösa sig.

Hahaha. hahhahahaha. Jag tror jag blir galen. Det finns ingen logik kvar i mig. Är jag ens en människa? Vad fan är jag för något? Varför älskar ni inte mig? Snälla förklara jag vill verkligen veta. Det är ju allt som behövs. Kärlek. Det är allt. Kan inte ni bara låtsas? Snälla? Kan inte ni krama om mig, försäkra mig om att det kommer gå bra när jag mår som sämst. Även om ni egentligen inte bryr er kan inte ni bara låtsas att ni gör det? Det är ju allt som behövs. Vad ska jag ta mig till? Det kommer aldrig bli bra. ALDRIG.

Det är så lite som krävs av er. Så lite för att rädda en människa. En människa. Jag hade för höga förväntningar på världen. Jag drömde för stort. En människa är inget värd. Jag är inget värd. Ingen kommer rädda mig. Sånt existerar bara i drömmar och filmer. Jag önskar bara jag var stark nog att rädda mig själv..

Under helgen har min syster, hennes pojkvän och min systerson varit här med sina 2 galna hundar! Elias fyllde 4år i lördags... Så vi hade kalas för honom. Bilder från kalaset kommer inom kort!

Igår flyttade även hingstarna hem så nu ser jag dom ifrån mitt sovrum, mysigt. Kunna gå ut och kela med dom precis när man vill. <3

Orkar inte skriva så mycket mer... får bli längre uppdatering imorgon ist.

Godnatt

Det har hänt otroligt mycket! Men har varken haft tid eller ork till att skriva här.

Tarragona flyttade för ett tag sen till Allatorps gård, vi trivs jätte bra. Till och med de läskiga grisarna har Tarragona börjat vänja sig vid. Det är kalas bra att ha henne på den gården där det är lite liv och rörelse, snart är hon nog inte rädd för mycket längre! :)

Förra fredagen hade jag ut en Equterapuet till henne då hon vart halt och skadad mycket. Veterinärena säger bara att de inte vet vad som är felet, inte ens röntgen visar nåt fel. Så jag valde att ta ut en eqputerapuet. Tarragona hade sne ryggrad och minskad rörlighet i nacke/rygg. Hon behandlades med laser och akupunktur. Men hon var fin i muskler och så. Nåt glädjande! Efter det har hon iaf inte vart halt någonting. Ska bara jag får tid och ork  att börja sätta igång henne. Det är nu eller aldrig.. så ridning 5-6 dagar i veckan kommer det bli. Blir hon halt igen, då får det bli en ordentlig hältutredning men jag hoppas verkligen hon håller sig ohalt!

Jag vet att jag borde gett upp för längesen, men drömmen finns kvar.. Jag kan inte ge upp. Jag fortsätter kämpa. Kosta vad det kosta vill, men Tarragona är mitt allt, utan henne är jag ingenting! <3



I måndags var det sorgens dag... 4 år sen min älskade ponny lämnad jordlivet.. Jag önskar hon kunde komma tillbaka hit. Jag saknar henne så fruktansvärt. Jag växte upp tillsammans med henne och hon lärde mig allt! Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att hon är borta.



Pyret och jag för många herrans år sen.. klubbtävling i hoppning på Karlskrona lyckå ridklubb



Även detta ett väldigt gammalt kort



Tävling på Karlskrona Lyckå Ridklubb -00?



Maj 2006



Vila i frid ponnyn min, i mina drömmar finns du fortfarande kvar!! <3

1989 - 13/9-2006

Undrar ni varför inte era kommentarer syns så är det för att jag oftas glömmer att godkänna dom. Men jag läser dom alltid!

Vart riktigt höstväder ett par dagar. Tarragona har fått ha vintertäcke på sig.



Tjugan och Tarragona



Lina är helt galen nu för tiden!!!! Jaja så är det....

Orkar inte skriva nåt vettig.... Ska nog ta och sova ett par timmar nu innan det är dags för jobb igen!

Orkar typ aldrig skriva här längre... Men det får ju vara så då ;)

Imåndags flyttades Tjugan och Tarragona till nytt bete, då någon jävla IDIOT kommit på att hon ville ha deras sommarhage för hon hade den förra året! Jag var måttligt förbannad! Hade människan vart i närheten hade hon blivit lika liten som en myra när jag hade vart klar med henne!
Malin och Uffe hämtade Tjugan och Tarragona själva och lastade in de båda i samma transport, och det hade bara tagit 7 minuter att lasta Gonan! Min pålle börjar bli duktigt med att åka hästsläp :D Bara hon nu inte fått för sig att hon aldrig mer vill åka själv och bara kommer vilja åka med sällskap. Då vet jag inte vad jag gör...

OCH Tarragona har skadat sig igen! Jag orkar liksom inte bry mig mer snart, varje dag är det nåt nytt typ.. Har iaf limmat ihop henne idag! ;) Eller ja jag tog en kompress och limmade på bringan med textillim, perfekt! Nej jag limmade inte i såret utan i hörnen. Har även gjort mig ett bra flugmedel, jodopax och en jävla massa vitlök! Funkar faktiskt riktigt bra.

Gonan har även fått ett rosa träns :D



I fredags var Robin här och hälsade på med sin kompis. Vi grillade och spelade lite kubb o så. Men lantlivet gjorde Robin trött så han somnade gott  ;)



Ne om man skulle ta och sova, tänkte försöka komma iväg ganska tidigt till Tarragona imorgon, för har såret inte blivit bättre så får jag ta och ringa veterinären.

Godnatt

Ja det händer inte för mycket. Jätte varmt ute idag iaf! Längtar tills hösten... Hösten är mys och jag kan börja träna Tarragona ordentligt :) Igår var hon så gosig så.. <3
Vet inte vad som händer än idag riktigt, förmodligen ner till Tosia en sväng. Och självklart blir det en sväng till Gonan.


Vackrast i världen <3

Otroligt skönt att stallplats till hösten är fixad! En stor lättnad!
Tarragona är skadad igen, någon som är förvånad? Näää det tror jag inte. Får se vad jag gör ikväll när jag kommer dit. Kanske kan hon gå själv ett tag, iaf tills hon är bättre...

Nu verkar hon vara på bättringsvägen... Kylleran gjorde susen! Och jag är sååå GLAD! :D <3

Ibland behövs inga ord till att förklara... Men än en gång har det som inte får hända hänt, Tarragona är skadad.
Ett sår på benet som verkligen har stört blödigt. Jag tyckte det var så märkligt att hon inte kom när jag ropade idag, hon kommer alltid annars i full galopp. Men jag ropade och ropade men jag hörde varken hovslag eller gnäggningar... Det var då jag visste med all säkerhet att någonting hänt. Den där minuten som gick innan jag hittade henne i hagen var hemsk, jag hann tänka så mycket innan jag väl såg henne och kom fram till henne. Såg genast att benet var rejält svullet. Inom mig kände jag bara en stor förtvivlan, jag orkar ju inte! Varför hon hela tiden? Min älskade pålle <3 Det finns liksom inga ord. Jag är helt maktlös, jag kan inget göra. Jag håller på att oroa ihjäl mig för henne nu. Faan, hur mycket mer ska man orka?? Det börjar bli för mycket nu. Alltid är det någonting! Stackars häst... De evigt gröna ängarna skulle hon nog finnas på. Det är bara jag som är ett ego och vill ha henne kvar här. Men någonting inom mig säger att allt inte är kört riktigt än... Hoppet ska man alltid ha kvar. Men samtidigt säger nåt inom mig att jag ska låta henne vandra vidare...



Vackraste hästen av alla i mina ögon...






Tarragona...

Tänk en äng där tusen blommor blommar
Himmel med en bris som fläktar skönt
Att somna till en evig sommar
Och vakna i ett hav av gräs så grönt

Tänk att springa fort med andra hästar
På ett fält helt utan slut
Att explodera fritt i solens strålar
Och utan smärta sträcka ut

Tänk att vila sen på solvarm äng
Och sova lätt till fåglars sång
Att njuta lugnt i himmelssäng
Och vakna ung och frisk

I söndags blev det en tripp förbi syster yster i vinslöv. Kollade in deras nya hus och stall o så. Riktigt nice! Synd vi inte bodde närmare varandra då hade Tarragona kunnat stå där ju! Men men, i huset var det full rulle. En galen Elias, 3 stora hundar 8 katter och kattungar. Jag var tvungen att gosa med alla kisungarna <3 Så himla sööta! Dom fick mig att helt glömma bort snuttan! Snuttan var en av Lisas kattungar som min syster köpte av mig, blev nästan lite chockad när jag såg lilla Snuttan, så stooor hon blivit! Hon som var minst! Hon är bra mycket större än sin syster Maja... :O Men så kul det var att se snuttan, och jag tror allt hon kände igen mig. Hon somnade så gott i min famn... <3

På väg till Skåne land stannade vi på Eko-Hallen för att köpa en film till min lillebror som fyllde 14 år. Men när vi kom ut ur affären var det inte bara en film vi hade med oss ut, utan även ROSA benskydd till Tarragona och ett ROSA nosludd det står "Love Hurts" på. Gonan kommer bli så fin <3

Innan resan till skåne land, bytte hingstarna hage. Det gick så bra att leda de båda två små busfröna Och så glada de blev när dom fick MYCKET gräs! :)

För övigt har det väl inte hänt sådär jätte mycket, dagarna segar sig på och jag väntar på bättre tider. =/

Har nyss gjort Negerbollar, så nu blir det att glo på New moon, äta negerbollar och godis och självklart iskall Coca-Cola till det!




Atli på nya betet <3



Jörvi på nya betet <3



Molli badade i Alljunen häromdagen <3

Eller ja nu är det mitt i natten så nu är det väl ändå fredag. ;)

Idag har jag inte gjort mycket, var ett par timmar hos Tarragona och Tjugan under dagen. Satt där och kollade på dom och tänkte i min ensamhet, men ibland kom Tarragona fram och tiggde godis och puffade på mig! Fann även i hagen idag TAGGTRÅD! PANIK! Satte stolpat och tråd runt tills jag har tid att ta bort det. =/ Livsfarligt! Och på ett sånt ställe med, mitt i hagen! Tur ingen av hästarna skadat sig.

På eftermiddagen blev det yttreligare en tur, då plockade vi bort massa stolpar och spik som med låg i hagen! :O + massa skrot, plåtbitar, ståltråd m.m då hittade vi ännu mera TAGGTRÅD! Imorgon ska det senast bort! Hade jag vetat att det låg så mycket skit i hagen hade jag aldrig vågat släppa dit min älskade pålle. <3

Jaja skit sak samma... Får nog bli att sova snart. Men först dricka coca-cola! ;)




Tjugan vilar i den härliga solen <3 :)

Har gjort en hel massa sen jag skrev här sist. Men allt orkar jag inte skriva om men, För ett par veckor sen var jag på Öland, det var helt underbart! Dock fick jag en jävla fästing som gav mig en kraftig infektion. Så blev rätt så sjuk och fick äta antibiotika. Men nu är det bättre iaf. :)
Mormor har vart här och hälsat på för några veckor sen, även lilla Elias. <3

I lördags skulle jag badat MEN blev ändrade planer. Hjälpte Malin med hagen till Tjugan och Tarragona ist. I förrigår flyttade jag och Nonne Tarragona till Tjugis och betet, tyvärr har jag inte tagit några kort på dom tillsammans än. Men bara det blir bättre väder så! De fick iaf en saltsten igår, fy så snäll jag känner mig! haha ;)

Ska ta och hitta på nåt nu. Senare ikväll blir det väl iaf till gonan och tjugisen en sväng <3