Ingen rubrik
Hela världen är mörk, svart är allt jag ser. Mörker där vänliga ansikten brukade vara, mörker där livet brukade le. Och de vackra skogarna och det fridfulla havet klarar mitt synfält inte o se. Hur kan världen gå vidare? Jag kvävs ju, hela min värld upphör men varje dag vaknar de upp, de som fortfarande kan se solen och i deras hjärtan existerar inte mörker, det värsta de har fått se är när ljuset dämpas, de är blinda. De vet inte. De vet inte om att själen kan rymma så mycket smärta att de känns som att kroppen exploderar. De vet inte om att döden är en vardag, något som lockar runt varje hörn. Deras osedda ögon, deras oskuldsfulla hjärtan slår fortfarande, som om döden inte existerade. Som om min värld inte existerade. Och om kvällarna håller de om varma kroppar och de tror att de har sett livet.
Kanske har de det. Kanske är det vi som likt nyfödda barn inte fått se annat än ett ljus som inte alls är tryggt utan bländar och är orörbar. Kanske är det livet. Kanske är livet fester och glädje. Kanske är det jag som hamnat i fel värld. Jag tillhör inte den här världen. Och hur mycket jag än önskar o ber kan inget som är mänskligt komma i kontakt med mig för jag är inte här. Ser ni inte? Ni som möter min tomma blick varje morgon, ser ni inte att jag gått ur min kropp? Jag är inte kvar här, jag svävar någonstans emellan livet och icke-existens. Min kropp fortsätter, som tar inte ens den hänsyn till mitt hjärta som brister, till själen som är splittrad. Och hela tiden detta som inte går, som aldrig kommer gå. Rädda mig, ta ner mig, jag vill ju gå där ni går, jag vill ju leva där ni lever.
Men jag vet ju. Jag vet. Jag tillhör inte den här världen
