Det svåraste med smärtan..
Jag är fast någonstans mellan livet och döden. Tillbaka till förnekelsen. Le tills käken bedövs av smärta. Visa aldrig att dina ögonbryn åker långt ner så fort ingen ser på. Visa aldrig att ditt hjärta blöder, att själen är trasig. Världen är så ofantligt ond. Och alla andra då? De som lider, som behöver mig. Är jag tillbaka till att inte tro på mänskligheten?
Och världen, så kall. Kan inte förstå. Var det min värld som nästan försvann? Smärta, tårar så mycket blod som spillts och jag är tillbaka på ruta ett. Visa aldrig att du är sårbar, attackera innan de attackerar dig. Det här är inte det liv jag vill ha. Jag vill bara ha frid. Kanske är döden till för mig. Kanske borde jag ha dött. Som en råtta springer jag runt och runt utan mål i sikte och utan någon vägledning. Jag törstar efter bekräftelse, se mig se mig se mig! Älska mig, såsom ni brukade göra. Såsom ni ska göra. Och jag tror, tror att jag blir hel då. Och det blir jag. När jag sitter i ett rum med massor med människor och vet att jag är den som syns mest, visst blir jag hel. Men till vilket pris? Jag vill bara vara älskad. Jag vill inte vara liten mer. Jag vill inte hata mer. Jag vill ju älska, vill leva. Det kanske finns en annan värld? Kanske finns det en värld efter döden, kanske är den världen till för mig?
”Hur kan du leva när du inget sover?” Det är det som är så obegripligt för utomstående att förstå. Världen kan rasa samman, inuti en kan det pågå krig lika enorma som världskrig, själen kan skrika sig till sömns i tystnad varje kväll. Men en del av en går vidare, man stannar inte. Man fortsätter le och man äter det man får i sig, man gör allt som de som inte dör gör. ”Om du skulle vilja dö så mycket skulle du redan varit död nu.” Men det är det ni inte förstår. Det svåraste med smärtan, det som gör det outhärdligt är att det aldrig gör TILLRÄCKLIGT ont tillräckligt länge. Den är inte påtaglig. Ibland, när ångesten tar över och rastlösheten kväver, då blir den påtaglig. Men oftast är den där som en dimma av smärta.
Det är den smärtan som är värst. Smärtan som tar hoppet ifrån dig, gör dig till dess slav men aldrig slår för hårt för länge. Den tar all din energi ifrån dig, all din livsglädje och till slut blir den din identitet, du lever genom den, du är trygg under den. Och precis när du bestämmer dig för att frigöra dig, när du inte vill mer inte orkar mer, så slutar det och du blir likgiltig. Omänsklig. Om det skulle göra mer ont än rädslan för döden, än rädslan för att såra andra, då skulle döden vara en lätt utväg.
Ni förstår inte. Ni förstår inte att människor är uthålligare än bilar, vi kan fortsätta utan bränsle, utan mat, utan sömn. vi kan fortsätta tills vi stupar för vi kan konsten att dö innan vi dör. Förstår ni inte, jag är förevigt död. Min kropp och jag, vi är inte samma. Själen flydde för en evighet sen, automatik är allt som finns kvar. Det svåraste med smärtan, det är att ni blir den till slut.
