Heaven is a place nearby

Jag måste bort härifrån. Kan inte vara kvar längre, står inte ut! Jag måste bort, på något sätt. Känner mig så jävla ensam och övergiven. Hata, älska alla är goda nej alla är onda. Aldrig mittemellan, alltid svart eller vitt. Ena sekund sorg över att livet inget betyder längre och innan jag hinner förstå något blir jag plötsligt hoppfull och börjar planera, såhär ska jag förändra mitt liv. I nästa sekund hat för att jag känner mig ensam och i nästa kärlek till hela världen, spricker av medkänsla och skuldkänslor för att någon var snäll mot mig. Och nu, rastlös och desperat. MÅSTE få höra att de älskar mig! Att jag är viktig. Men alla är upptagna och jag ruttnar bort i min ensamhet. Bottenlöst, bottenlöst svart och hålet kan aldrig fyllas aldrig älskad nog, aldrig beundrad nog och jag hatar hela jävla världen för att ingen ger mig det jag behöver. Jag är den enda jag har, jag måste älska mig själv. Men nej kan inte, jag HATAR mig själv mer än jag hatar världen. Och jag vill skrika, slåss, vill såra och skada, skada tills NI FÖRSTÅR! Tills ni förstår hur ont det gör i själen, tills ni förstår att mitt hjärta aldrig varit helt. Och Borderline, vad fan innebär det? Är jag förstörd, är min hjärna skadad? Föralltid? Älska mig älska mig älska mig. Håll om mig snälla, håll om mig nu jag är så vilsen jag är så rädd. Och ingen o prata med. Mamma hatar mig,  Och alla andra, de vet inte. De förstår inte att jag dör för att de inte älskar mig tillräckligt, hör av sig tillräckligt ofta. Fan när ska det här sluta? Jag måste bort, klarar inte av mer.

Jag är fast någonstans mellan livet och döden. Tillbaka till förnekelsen. Le tills käken bedövs av smärta. Visa aldrig att dina ögonbryn åker långt ner så fort ingen ser på. Visa aldrig att ditt hjärta blöder, att själen är trasig. Världen är så ofantligt ond. Och alla andra då? De som lider, som behöver mig. Är jag tillbaka till att inte tro på mänskligheten?
Och världen, så kall. Kan inte förstå. Var det min värld som nästan försvann? Smärta, tårar så mycket blod som spillts och jag är tillbaka på ruta ett. Visa aldrig att du är sårbar, attackera innan de attackerar dig. Det här är inte det liv jag vill ha. Jag vill bara ha frid. Kanske är döden till för mig. Kanske borde jag ha dött. Som en råtta springer jag runt och runt utan mål i sikte och utan någon vägledning. Jag törstar efter bekräftelse, se mig se mig se mig! Älska mig, såsom ni brukade göra. Såsom ni ska göra. Och jag tror, tror att jag blir hel då. Och det blir jag. När jag sitter i ett rum med massor med människor och vet att jag är den som syns mest, visst blir jag hel. Men till vilket pris? Jag vill bara vara älskad. Jag vill inte vara liten mer. Jag vill inte hata mer. Jag vill ju älska, vill leva. Det kanske finns en annan värld? Kanske finns det en värld efter döden, kanske är den världen till för mig?

”Hur kan du leva när du inget sover?” Det är det som är så obegripligt för utomstående att förstå. Världen kan rasa samman, inuti en kan det pågå krig lika enorma som världskrig, själen kan skrika sig till sömns i tystnad varje kväll. Men en del av en går vidare, man stannar inte. Man fortsätter le och man äter det man får i sig, man gör allt som de som inte dör gör. ”Om du skulle vilja dö så mycket skulle du redan varit död nu.”  Men det är det ni inte förstår. Det svåraste med smärtan, det som gör det outhärdligt är att det aldrig gör TILLRÄCKLIGT ont tillräckligt länge. Den är inte påtaglig. Ibland, när ångesten tar över och rastlösheten kväver, då blir den påtaglig. Men oftast är den där som en dimma av smärta.

Det är den smärtan som är värst. Smärtan som tar hoppet ifrån dig, gör dig till dess slav men aldrig slår för hårt för länge. Den tar all din energi ifrån dig, all din livsglädje och till slut blir den din identitet, du lever genom den, du är trygg under den. Och precis när du bestämmer dig för att frigöra dig, när du inte vill mer inte orkar mer, så slutar det och du blir likgiltig. Omänsklig. Om det skulle göra mer ont än rädslan för döden, än rädslan för att såra andra, då skulle döden vara en lätt utväg.

Ni förstår inte. Ni förstår inte att människor är uthålligare än bilar, vi kan fortsätta utan bränsle, utan mat, utan sömn. vi kan fortsätta tills vi stupar för vi kan konsten att dö innan vi dör. Förstår ni inte, jag är förevigt död. Min kropp och jag, vi är inte samma. Själen flydde för en evighet sen, automatik är allt som finns kvar. Det svåraste med smärtan, det är att ni blir den till slut.

Hela världen är mörk, svart är allt jag ser. Mörker där vänliga ansikten brukade vara, mörker där livet brukade le. Och de vackra skogarna och det fridfulla havet klarar mitt synfält inte o se. Hur kan världen gå vidare? Jag kvävs ju, hela min värld upphör men varje dag vaknar de upp, de som fortfarande kan se solen och i deras hjärtan existerar inte mörker, det värsta de har fått se är när ljuset dämpas, de är blinda. De vet inte. De vet inte om att själen kan rymma så mycket smärta att de känns som att kroppen exploderar. De vet inte om att döden är en vardag, något som lockar runt varje hörn. Deras osedda ögon, deras oskuldsfulla hjärtan slår fortfarande, som om döden inte existerade. Som om min värld inte existerade. Och om kvällarna håller de om varma kroppar och de tror att de har sett livet.

Kanske har de det. Kanske är det vi som likt nyfödda barn inte fått se annat än ett ljus som inte alls är tryggt utan bländar och är orörbar. Kanske är det livet. Kanske är livet fester och glädje. Kanske är det jag som hamnat i fel värld. Jag tillhör inte den här världen. Och hur mycket jag än önskar o ber kan inget som är mänskligt komma i kontakt med mig för jag är inte här. Ser ni inte? Ni som möter min tomma blick varje morgon, ser ni inte att jag gått ur min kropp? Jag är inte kvar här, jag svävar någonstans emellan livet och icke-existens. Min kropp fortsätter, som tar inte ens den hänsyn till mitt hjärta som brister, till själen som är splittrad. Och hela tiden detta som inte går, som aldrig kommer gå. Rädda mig, ta ner mig, jag vill ju gå där ni går, jag vill ju leva där ni lever.

Men jag vet ju. Jag vet. Jag tillhör inte den här världen

Jag vill inte vara en börda
Jag vill inte tränga mig på
utan bara känna att du bryr dig om mig
och att du accepterar mig som den jag är
Vår vänskap betyder mycket för mig

Jag är rädd att mista dig
Du ger mig så mycket;
din tid, ett lyssnande öra, en värmande kram
och jag vet inte riktigt
hur jag ska visa min tacksamhet
över att du finns

Du klandrar mig aldrig
utan erbjuder i stället ditt stöd
Du hånar mig aldrig
utan uppmuntrar mig att gå vidare
Du hjälper mig alltid
för du är en riktig vän