Dags att ta ett steg tillbaka. Varför trodde jag annat?
Imorgon vill jag gärna hoppa över alla krav och måsten, kan jag inte få göra det? Lägga ner allting och bara försöka lugna ner mig.
Gårdagen var ett totalt mörker och det var inte mycket jag kunde göra för att avhjälpa det.
Förbannad?
Nej, egentligen inte.
Bara otröstligt besviken
Det gör ont.. det smärtar…
Jag vet inte hur många tårar som har trillat sedan igår.. Det har verkligen varit en sån där dag som inte alls blivit vad jag önskat men som heller inte blev något annat än vad jag kunde förvänta mig.
Ibland är det så jävla jobbigt att inte kunna stänga av, stänga av alla idiotiska tankar och impulser. Det är i såna lägen som jag gör allt jag kan för att inte börja fundera på vad andra tycker om mig, för om jag tycker så illa om mig själv så vill jag inte ens börja fantisera om vad andra tycker om mig.
Saker jag antagligen inte borde fundera så mycket över ger mig djup huvudbry, jag kan inte släppa saker – det vet jag redan men det här är ju löjligt. Inte nog med att jag har svårt att släppa saker, jag kan inte riktigt acceptera att jag gör saker rätt eller bra heller. Hur skulle det vara? Fasansfulla tanke, jag kanske skulle leva upp till mina förväntningar, det går ju inte.
Ibland orkar jag inte, jag tror att jag klarar av hur mycket som helst och att det inte finns något slut på min energi. Sen helt plötsligt så sitter jag där funderar på hur i helvete jag ska orka allt?
Men som alla andra gånger så finner jag inga svar utan känner mig bara mer och mer förtvivlad, mer och mer uppgiven.
Av någon anledning känns allting extra svårt inatt. Stundtals känner jag hur allting tappar sin mening för att nästa sekund känna ett helt enormt hat mot allting.
Behövs det skrivas fler ord inatt? Jag tror inte det. Klockan närmar sig 03.00, jag måste försöka sova.
Godnatt
