När verkligheten (nästan) hinner ifatt
Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömarna. Däremellan drömmer jag om att någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…
En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.
Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.
Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.
Varför varför varför… Det känns så meningslöst. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här jävla leken.
Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. vad jag hatar mig själv ibland.
Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften.
Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt helvete åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här vintern kan mycket väl bli min sämsta någonsin.
Ibland känns det som jag… äh skitsamma.
Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Snart kommer nog tårarna....
finns alltid här för dej:) Leka ikväll?:) <3
