Heaven is a place nearby

Det går knappt tänka. Det går knappt beskriva hur svårt det känns. Jag tror det är helt omöjligt. Den där drömmen är som ett ljus, så länge ljuset brinner finns fortfarande hoppet kvar. Ibland blåser ljuset nästan ut, men sen kommer lågan tillbaka. Egentligen vill jag bara kunna släcka det där ljuset. Men det verkar inte gå. Jag har försökt!

Enda sen jag har var liten och började typ på ridskolan, så har jag velat bli en stor, berömd, älskad hoppryttare.
Det har vart min dröm och mitt mål med all ridning jag hållt på med i flera år.

Jag har Kämpat, skadat mig, gett all min tid och ork till ridningen.

Jag älskar hästar. Jag mår som allra bäst när jag är på tävlingsbanan eller på en hopp/dressyr träning.
Och många av mina vänner har sagt att dom ser ett ljus i mina ögon när jag är med mina hästar.

Men på sistonde har den glöden slocknat nästan helt...
Jag kan inte se något skäl till varför jag ska sluta med hästarna, men jag kan komma på tusen skäl till varför jag ska sluta med det.. Men nångång kommer det, då man måste fatta ett beslut. Att antingen lägga ner till själ och hjärta i något och fullfölja sina drömmar till tusen procent, eller springa åt andra hållet.

Orkar jag med det, fysiskt och psykiskt?

Hur lämnar man drömmen man har inom sig?

Det är så många beslut man måste ta ibland.

Istället för att sätta upp massa gränser och murar runt sig själv.

För gränserna håller inte folk ute eller på avstånd...

Dom fängslar en själv inne. Livet är hårt.

Vi har ett val. Att antingen slösa bort våra liv på att sätta gränsen eller leva våra liv på att gå över gränsen.

Men vissa gränser är för farliga för att trampa över.

Du vet...

När du var liten trodde du på sagor. Den där fantasin om hur ditt liv kunde blivit.

Vit klänning, din drömprins som skulle ta dig med storm upp på ett slott uppe på ett berg.

Du ligger där i sängen på kvällen med dina ögon stängda och du ligger där och hoppas.

Hoppas och tror på jultomten, tandfen, den där drömprinsen.

Dom är så nära att du kan ta på dom..

Men förr eller senare så växer du upp, en dag öppnar du dina ögon och alla sagor försvinner.

Dom flesta människor blir till saker och människor du inte kan lita på.

Men det är svårt att släppa den sagen helt och hållet för nästan alla har en liten del av hopp,

av tro att en dag så kommer dom öppna sina ögon och allt kommer att bli sant, på riktigt!

Hopp är en lustig sak..

Den finns där du minst anar det.

Precis som en dag du inser att din saga är helt olik den du drömde den där natten.

Det där slottet, kanske inte alls är ett slott.

Och att det inte är så viktigt att leva lyckligt i alla sina dagar, bara att det är lyckligt just nu.

Min dröm, jag hoppas den blir sann. Men jag tvekar. Den där 26 maj 2006, trodde jag att jag fått min drömhäst.
Allt skulle bli bra. Allt skulle ordna sig. I flera dagar gick jag och var världens lyckligaste människa. Jag hade fått låna världens vackaste häst! Hennes steg, hennes utstrålning. Jag bara njöt av att kolla på henne!
Dagen kom som jag skulle rida henne för första gången. Till min besvikelse var hon livrädd för allt vad sadel hette.
Tänkt äh, det ordnar sig. Jag höll på dagar och veckor med att vänja henne vid sadeln. Sen var det äntligen dags att sitta upp för första gången, till min förvåning var hon hur snäll som helst. Hon hade inte blivit riden på 4 år och hon var lika snäll som ett lamm! Drömmen om henne ginstrade åter till igen.

En månad gick, två månader gick.... Sen blev hon skadad. I 7 månader stod hon nästan bara på box. Djursjukhus, veterinärer, mediciner, tid, ork, förtvivlan, besvikelse... Det blev för mycket till slut, den 28 feburari 2007 kom ägaren och hämtade tillbaka henne.  Allt gick i kras, drömmen fanns fortfarande kvar. Den där drömmen om att jag och Tarragona skulle ute och tävla. Att vi två skulle leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar. Hur som helst blev hon friskförklarad och jag började rida henne hos ägaren under våren och sommaren. Hösten och vintern blev det inte så mycket tid över för Tarragona. Men jag hade fortfarande min dröm kvar.

24 Januari 2008 Kom min drömhäst tillbaka till mig. Sen dess har vi hunnit flytta till och från Norrköping, bytt stallplats 4 ggr och inte så mycket mer. Det känns som min dröm är slut. Jag och min drömhäst kommer aldrig nå vårt mål, eller kommer vi göra det? Med liten envishet och tålamod funkar väl allt? Tvivlen är förstor just nu! Jag tror aldrig det kommer gå. Vi kommer aldrig komma ut på tävlingsbanorna tillsammans. Jag borde ge upp. Låta henne resa vidare till Trapalandas evigt gröna ängar. Men drömmen finns fortfarande där, hur ska jag kunna lämna drömmen jag har inom mig? Jag vill överbevis alla att alla har fel! Tarragona kan, hon kan bli en duktig tävlingshäst. Eller?

Tusen frågor utan svar.... Det är jag, bara jag som kan ta detta beslutet....
 Ge upp eller fortsätta kämpa?
Leva eller dö?



Tarragona och jag är ute och promenerar nåndag efter hennes jobbiga
kolik hon hade Januari 2009...

Tarragona, kommer du ihåg den där först gången vi träffades? Vi passade ihop som två pusselbitar.
Du blev min prinsessa, jag började kalla dej Sessa. Ingen visste vad du egentligen hette. Alla trodde att du hette Sessa. För det var det enda jag sa till dig...  Jag sa aldrig till någon vad du egentligen hette. Enda fram till sommaren 2008 var du min Sessa! Varför har ditt smeknamn försvunnit? Du är ju fortfarande min prinsessa och jag älskar dig över allt annat. Ska vi ge upp? Eller fortsätta kämpa? <3