Att tala är Silver men tiga är Guld.
Jaha så har ännu en dag gått, livet typ bara slösas bort. Man går och väntar på bättre tider. Dagarna går och ingenting blir bättre ändå. Vad väntar jag på egentligen? Vad är det som ska bli bättre? Jo ALLT! Detta att aldrig veta om man ska klara av en dag till. Jag lever för stunden, för när jag tänker framåt så är allt bara svart. När jag tänket bakåt är det lika svart där med.
Och Vissa personer är bara för mycket. Man kan älska dem till månen och tillbaka men ändå kan man både bli så trött på dem att man bara inte orkar och de kan såra en mer än man någonsin kan ana. Varför kommer sånna personer in i ens liv? Varför är de så svåra att göra sig av med? De får någonslags jävla makt över en och det finns inget man kan göra. Man försöker slå sig fri men varje gång faller man tillbaka till ruta ett. Allt har en mening, men vad är meningen med detta? De är elaka, de fäller elaka kommentarer, de snackar skit om alla andra runt omkring dig, ingen är så bra som de själva, de är missunsamma, de ska alltid stå i centrum, man ska alltid lyssna på vad de har att säga, man ska alltid göra som de vill, man ska vränga ut och in på sig själv för att de ska bli nöjda, de ska bara ha och ha och ha. Men allt man får tillbaka är skit!
En människa kan ha många olika stilar, hon kan lyssna på alla sorters musik, klä sig i alla klädstilar, sminka sig i alla olika former och färger. Det betyder inte att hon inte vet vem hon är, att hon inte har en stil eller att hon gör som alla andra gör. Detta kan helt enkelt vara hennes stil. Alla har sin egna stil men vad är det som säger att man inte kan ha flera olika? Vem är det som säger att man inte kan umgås med flera olika sorters människor? Måste man hålla sig till en speciell kategori? Varför ska alla dömma ner varandra? Kan de inte bara acceptera att alla är olika, alla är unika på sitt sätt.
Allt är kaos. Jag vill bara gömma mig under täcket och bara få va. Kan inte alla lämna mig i fred. Jag orkar inte lyssna på allt skitsnack hit och allt skitsnack dit. Visst, jag är inte fläckfri, jag kan visst snacka skit om andra, om folk jag inte tycker om. Men det är vad jag tycker och tänker och bara för att jag inte tycker om vissa människor så betyder inte det att alla runt omkring mig måste tycka precis samma.
Snälla... Låt mig bara vara ifred ett tag... Jag behöver tid för mig själv ett tag... Reda ut saker och ting.... Ring inte, Sms:a inte och kom inte hit. Låt mig vara! Jag hör av mig den dagen jag orkar igen. Den dagen jag känner att det är nån mening med nåt.
Regnbågen kom fram idag, passade på att ta ett kort :)
Och Vissa personer är bara för mycket. Man kan älska dem till månen och tillbaka men ändå kan man både bli så trött på dem att man bara inte orkar och de kan såra en mer än man någonsin kan ana. Varför kommer sånna personer in i ens liv? Varför är de så svåra att göra sig av med? De får någonslags jävla makt över en och det finns inget man kan göra. Man försöker slå sig fri men varje gång faller man tillbaka till ruta ett. Allt har en mening, men vad är meningen med detta? De är elaka, de fäller elaka kommentarer, de snackar skit om alla andra runt omkring dig, ingen är så bra som de själva, de är missunsamma, de ska alltid stå i centrum, man ska alltid lyssna på vad de har att säga, man ska alltid göra som de vill, man ska vränga ut och in på sig själv för att de ska bli nöjda, de ska bara ha och ha och ha. Men allt man får tillbaka är skit!
En människa kan ha många olika stilar, hon kan lyssna på alla sorters musik, klä sig i alla klädstilar, sminka sig i alla olika former och färger. Det betyder inte att hon inte vet vem hon är, att hon inte har en stil eller att hon gör som alla andra gör. Detta kan helt enkelt vara hennes stil. Alla har sin egna stil men vad är det som säger att man inte kan ha flera olika? Vem är det som säger att man inte kan umgås med flera olika sorters människor? Måste man hålla sig till en speciell kategori? Varför ska alla dömma ner varandra? Kan de inte bara acceptera att alla är olika, alla är unika på sitt sätt.
Allt är kaos. Jag vill bara gömma mig under täcket och bara få va. Kan inte alla lämna mig i fred. Jag orkar inte lyssna på allt skitsnack hit och allt skitsnack dit. Visst, jag är inte fläckfri, jag kan visst snacka skit om andra, om folk jag inte tycker om. Men det är vad jag tycker och tänker och bara för att jag inte tycker om vissa människor så betyder inte det att alla runt omkring mig måste tycka precis samma.
Snälla... Låt mig bara vara ifred ett tag... Jag behöver tid för mig själv ett tag... Reda ut saker och ting.... Ring inte, Sms:a inte och kom inte hit. Låt mig vara! Jag hör av mig den dagen jag orkar igen. Den dagen jag känner att det är nån mening med nåt.
Regnbågen kom fram idag, passade på att ta ett kort :)
Le,
sa de till mig
Le
Jag ville svara
att det är för svårt att le
för svårt att le
och låtsas vara glad
när man spricker
inuti
för svårt
att låtsas som inget
när man varje dag undrar
när man kommer förlora
när man faller ner i ett hål
och livlinorna är slut
Le
sa de till mig
Le
Jag log
jag gav de mitt solskensleende
fast man egentligen
ska gråta
när det gör så ont
Kommentarer
Trackback
