Jag vill med till Nangijala....
Bröderna Lejonhjärta!
Nu ska jag berätta om min bror, min bror Jonatan Lejonhjärta. Det är nästan som en saga tycker jag, och ändå är alltihop sant. Fast det vet ingen mer än Jonatan och jag.
Jonatan hette inte Lejonhjärta från början. Han hette Lejon, precis som mamma och jag. Jag heter Karl men Jonatan kallar mej för Skorpan bara för att han tycker så mycket om skorpor säger han.
Jonatan visste att jag snart skulle dö. Jag tror alla visste det utom jag. Dom visste det i skolan också för jag låg bara hemma i sängen och var sjuk jämt. En av dom där tanterna som mamma syr klänningarna åt, det var hon som sa det. Dom trodde jag sov och ingenting hörde.
- Vad är det Skorpan? Är du ledsen?
- Ja. Hur kan det få vara så hemskt? Att en del måste dö innan dom ens fyllt tio år ens.
- Vet du skorpan. Jag tror inte att det är så hemskt.
- Det är väl hemskt. Bara ligga i jorden och va död.
- Det är bara skalet av dej som ligger där nere. Du själv, du flyger iväg nån helt annanstans långt borta.
- Vart då?
- Till Nangijala.
- Nangijala?
- Och där är det lägereldarnas och sagornas tid. Där får du vara med om äventyr från morgon till kväll. Det blir nåt helt annat det än att ligga här hemma i sängen och vara sjuk och hosta jämt. Va?
- Jag vill inte komma till Nangijala! Jag vill va här hos dej!
- Jag men, jag kommer ju dit jag också. Så småningom...
- Så småningom ja! Du kan ju leva tills du blir nittio år!
- Jag men, även om jag blir nittio år, så är det bara ungefär som två dar hos dej. Och jag menar att, två dar kan du väl stå ut ensam. Du kan klättra i trän och göra upp en lägereld och sitta nere vid ån och meta. Och rätt som det är, när du får upp en abborre, så kommer jag flygande.
Det var vad vi trodde, ja. Men Jonatan är i Nangijala nu. Jag kan knappt berätta om det. Det började brinna i vårt hus. Jag var ensam hemma. Men då kom Jonatan. Åh, Jonatan! Han tog mej på ryggen och hoppa ut genom fönstret, ner på gården. Han räddade livet på mej, men Jonatan dog där på gården. Han levde bara en liten stund, och då sa han såhär:
- Gråt inte Skorpan. Vi ses i Nangijala!
Jonatans fröken höll tal när han begravdes. Såhär sa hon:
- Käre Jonatan Lejon. Borde du inte egentligen hetat Jonatan Lejonhjärta? Du minns när vi läste i historieboken om en modig engelsk konung vid namn Rickard Lejonhjärta.
Bra att hon kom på det där med Lejonhjärta! Det var verkligen bra!
Jag är rädd! Tänk om Nangijala inte finns. Tänk om det bara är en sån där rolig sak som Jonatan brukar hitta på. Fast jag vet att det är sant. Och jag ligger här och bara väntar på att få flyga dit, till Nangijala. Jag hoppas att det inte är för svårt att hitta vägen!
Sen hände det! Rätt som det var så var jag där. I Nangijala. I körsbärsdalen!
Hur kom jag dit? När flög jag? Hur kunde jag hitta vägen utan att fråga nån alls?
Det vet jag inte. Det enda jag vet är att jag vakna under ett körsbärsträd, och att jag såg honom vid en bro.
- Jonatan...
Jag sprang mellan körsbärsträden. Den smala stigen ner mot ån. Jag grät lite. Jag hade längtat så mycket efter Jonatan.
- Jonatan!
- Skorpan!
Och sen stod vi där på sluttningen ner mot ån och höll i varann. Vi blev precis som tokiga, så glada var vi. Vi rullade runt där på slänten och rätt som det var så trillade vi i.
- Titta! Jag kan simma!
- Det är klart att du kan simma. Du är i Nangijala nu!
Nu ska jag berätta om min bror, min bror Jonatan Lejonhjärta. Det är nästan som en saga tycker jag, och ändå är alltihop sant. Fast det vet ingen mer än Jonatan och jag.
Jonatan hette inte Lejonhjärta från början. Han hette Lejon, precis som mamma och jag. Jag heter Karl men Jonatan kallar mej för Skorpan bara för att han tycker så mycket om skorpor säger han.
Jonatan visste att jag snart skulle dö. Jag tror alla visste det utom jag. Dom visste det i skolan också för jag låg bara hemma i sängen och var sjuk jämt. En av dom där tanterna som mamma syr klänningarna åt, det var hon som sa det. Dom trodde jag sov och ingenting hörde.
- Vad är det Skorpan? Är du ledsen?
- Ja. Hur kan det få vara så hemskt? Att en del måste dö innan dom ens fyllt tio år ens.
- Vet du skorpan. Jag tror inte att det är så hemskt.
- Det är väl hemskt. Bara ligga i jorden och va död.
- Det är bara skalet av dej som ligger där nere. Du själv, du flyger iväg nån helt annanstans långt borta.
- Vart då?
- Till Nangijala.
- Nangijala?
- Och där är det lägereldarnas och sagornas tid. Där får du vara med om äventyr från morgon till kväll. Det blir nåt helt annat det än att ligga här hemma i sängen och vara sjuk och hosta jämt. Va?
- Jag vill inte komma till Nangijala! Jag vill va här hos dej!
- Jag men, jag kommer ju dit jag också. Så småningom...
- Så småningom ja! Du kan ju leva tills du blir nittio år!
- Jag men, även om jag blir nittio år, så är det bara ungefär som två dar hos dej. Och jag menar att, två dar kan du väl stå ut ensam. Du kan klättra i trän och göra upp en lägereld och sitta nere vid ån och meta. Och rätt som det är, när du får upp en abborre, så kommer jag flygande.
Det var vad vi trodde, ja. Men Jonatan är i Nangijala nu. Jag kan knappt berätta om det. Det började brinna i vårt hus. Jag var ensam hemma. Men då kom Jonatan. Åh, Jonatan! Han tog mej på ryggen och hoppa ut genom fönstret, ner på gården. Han räddade livet på mej, men Jonatan dog där på gården. Han levde bara en liten stund, och då sa han såhär:
- Gråt inte Skorpan. Vi ses i Nangijala!
Jonatans fröken höll tal när han begravdes. Såhär sa hon:
- Käre Jonatan Lejon. Borde du inte egentligen hetat Jonatan Lejonhjärta? Du minns när vi läste i historieboken om en modig engelsk konung vid namn Rickard Lejonhjärta.
Bra att hon kom på det där med Lejonhjärta! Det var verkligen bra!
Jag är rädd! Tänk om Nangijala inte finns. Tänk om det bara är en sån där rolig sak som Jonatan brukar hitta på. Fast jag vet att det är sant. Och jag ligger här och bara väntar på att få flyga dit, till Nangijala. Jag hoppas att det inte är för svårt att hitta vägen!
Sen hände det! Rätt som det var så var jag där. I Nangijala. I körsbärsdalen!
Hur kom jag dit? När flög jag? Hur kunde jag hitta vägen utan att fråga nån alls?
Det vet jag inte. Det enda jag vet är att jag vakna under ett körsbärsträd, och att jag såg honom vid en bro.
- Jonatan...
Jag sprang mellan körsbärsträden. Den smala stigen ner mot ån. Jag grät lite. Jag hade längtat så mycket efter Jonatan.
- Jonatan!
- Skorpan!
Och sen stod vi där på sluttningen ner mot ån och höll i varann. Vi blev precis som tokiga, så glada var vi. Vi rullade runt där på slänten och rätt som det var så trillade vi i.
- Titta! Jag kan simma!
- Det är klart att du kan simma. Du är i Nangijala nu!
Kommentarer
Trackback
