Ingen rubrik typ....
Jag behöver garantier. Och det vet jag att jag inte kan få. För det finns inga garantier i kärlek, men det är vad jag skulle behöva.
Nej, jag är inte redo för nåt nytt förhållande på ett bra tag.... Det verkar som jag aldrig kan komma över Daniel, men han var min trygghet. Han var allt jag någonsin behövde. Bara jag hade han så sket jag i vad som hände, hur hemska saker som hände. Bara jag hade min Daniel så visste jag att jag kunde vara lugn. Allt skulle ordna sig... Så länge vi hade varandra klarade vi allt. Det var äkta kärlek, iaf från min sida. Med honom kunde jag vara mig själv. Kunde se ut hur som helst. Han kom till mig så snabbt han kunde när jag ringde efter han. Han kallade mig vacker, hur hemsk jag en såg ut. Hur rödgråtna mina ögon än var. Hur hemsk jag en kunde vara mot han, kunde skrika på han, slå han, hata han men han kramade alltid bara om mig och sa att han älskade mig. Daniel fanns jämnt där! Han tog hand om mig när jag själv inte riktigt klarade av det. Åhh jag börjar nog gråta snart om jag skriver mer.... Men Daniel och jag vi skulle köpa hus med stall så Tarragona kunde bo med oss. Vi skulle skaffa barn och hela den biten.... Vi planerade hela vår framtid, sen bara rasade allt. Förstår nån hur hemskt det kändes/känns?
Tarragona tyckte också mycket om Daniel, jag älskade att se dom två tillsammans. Han gav så mycket kärlek både till mig och min häst. Och jag tror min häst ibland undrar vart han tagit vägen... Det är sorgligt..... Han bara lämnade oss, eller så var det jag som lämnade han.... Allt gick så snabbt...... Det finns inga bra ord som kan förklarar allt det där...
(förlåt att det blev så rörigt att läsa, pallar inte bry mig just nu om hur jag skriver eller stavar)
Ska skriva senare om vad som hänt i helgen tänkte jag.... :P
Nej, jag är inte redo för nåt nytt förhållande på ett bra tag.... Det verkar som jag aldrig kan komma över Daniel, men han var min trygghet. Han var allt jag någonsin behövde. Bara jag hade han så sket jag i vad som hände, hur hemska saker som hände. Bara jag hade min Daniel så visste jag att jag kunde vara lugn. Allt skulle ordna sig... Så länge vi hade varandra klarade vi allt. Det var äkta kärlek, iaf från min sida. Med honom kunde jag vara mig själv. Kunde se ut hur som helst. Han kom till mig så snabbt han kunde när jag ringde efter han. Han kallade mig vacker, hur hemsk jag en såg ut. Hur rödgråtna mina ögon än var. Hur hemsk jag en kunde vara mot han, kunde skrika på han, slå han, hata han men han kramade alltid bara om mig och sa att han älskade mig. Daniel fanns jämnt där! Han tog hand om mig när jag själv inte riktigt klarade av det. Åhh jag börjar nog gråta snart om jag skriver mer.... Men Daniel och jag vi skulle köpa hus med stall så Tarragona kunde bo med oss. Vi skulle skaffa barn och hela den biten.... Vi planerade hela vår framtid, sen bara rasade allt. Förstår nån hur hemskt det kändes/känns?
Tarragona tyckte också mycket om Daniel, jag älskade att se dom två tillsammans. Han gav så mycket kärlek både till mig och min häst. Och jag tror min häst ibland undrar vart han tagit vägen... Det är sorgligt..... Han bara lämnade oss, eller så var det jag som lämnade han.... Allt gick så snabbt...... Det finns inga bra ord som kan förklarar allt det där...
(förlåt att det blev så rörigt att läsa, pallar inte bry mig just nu om hur jag skriver eller stavar)
Ska skriva senare om vad som hänt i helgen tänkte jag.... :P
Kommentarer
Trackback
