Jag är ledsen, låt mig vara.
Jag hatar livet, det går aldrig som jag vill. När är det min tur att få vara lycklig?
Allting är så tomt.
Allting är så kallt.
Allting är så mörkt.
Till en kompis, du vet vem du är!
Jag är ledsen för att det blivit som det blivit. Men det kanske är bäst såhär?
Vi måste vara ifrån varandra ett tag, det e bara så.
Jag vet att du är ledsen, men du kommer klara dig. Jag vet inte, jag kanske ändrar mig, men inte nu, kanske inte imorgon, kanske inte alls. Förstår du? Jag behöver verkligen veta att du faktiskt kan skärpa dig och inte göra samma misstag tusen gånger till. Okej? Men jag kan inte lita på dig längre, det är sorgligt, men det är faktiskt ditt eget fel just nu, det är du som lovat och svikit. Inte jag!
Jag vet inte hur allting annat kommer bli längre. Denna gången kommer det ta tid, bara så du vet. Du har dig själv att skylla, men jag vill inte heller att du ska beskylla allting på dig själv.
Jag älskade dig, och jag kanske älskar dig fortfarande. Men det kommer vara såhär ett tag framöver. Kanske en vecka, kanske en månad, kanske för alltid. Det vet jag inte. Det beror på mig, det beror på dig.
