Jag älskar dej...
För allting som du är och du tog mig upp på fötter igen.
Tre ord och jag faller direkt.
Du och jag, det bästa som har hänt.
Se mig i ögonen, jag förstår nu.
Jag vet att vi båda vill att det håller i en evighet.
Förlåt mig om jag tvekar ibland.
Men jag lovar att bättra mig precis som jag har sagt.
Känner du dig ensam är du aldrig till besvär.
För när du behöver mig kommer jag redan vara där.
En bra vän som fanns där ifrån början.
Du förlät mina fel och tog bort den onda smörjan.
För när alla andra svek var det du som stog kvar.
Berättade för mig, hur värdefull jag var.
Du är stjärnan som föll från himlen ner till jorden.
Utan dig vore jag bara en av miljoner.
Det är svårt att förklara när ord inte räcker till.
Kan inte ge dig allt du önskar men du vet att jag vill.
När jag är ledsen tänker jag tillbaka på den dagen vi träffades och den
Dagen det blev vi och jag fick allt som jag önska.
Jag tror ingen förstår det vi delar tillsammans.
När vi är med varandra känns som tiden stannar.
Du hjälpte mig upp och tog tillbaka min glädje.
Trodde aldrig att kärlek kunde kännas såhär rätt.
Du är allt som jag nånsin velat ha.
Varje andetag med dig känns så underbart.
Jag säger så mycket med detta är sant.
Du kan vara den rätta så håll hårt i min hand.
Du har gett mig ett liv och någonting att tro på.
Vi ska vara dom som klarar allting tillsammans.
Och har jag dig vid sidan skiter jag i allt annat.
Du är det finaste jag vet...
Tomt
Tom igen, alltid tom. Jag strider i ett omöjligt krig, med hela världen mot mig och ingen på min sida. Jag strider i tystnad, jag är den enda som är medveten om kampen, de andra, de har redan börjat bygga om allt som vore det fredens tid. Och överallt i dessa tomma gator, inget blod mer, inga själar som skriker. Världen står still. Och längs vägar där förälskade brukade promenera hand i hand i månens midnattsljus, där den genomträngande lukten från nybakat bröd förtrollade hela staden står nu en ensam buske kvar. Natten är här, ingen är klar. De unga, som för några timmar sedan jagade färgglada fjärilar i solens hetta springer nu så snabbt de kan för att hinna ikapp ljusets hastighet. Kanske blir det dag då, kanske blir de unga igen då. Och den gamle mannen, med sin rödrutiga polotröja och taniga händer, som viskar om en annan tid som är förbi. Med käppen i handen och rädslan ständigt bakom honom, flyr även han, han som lovade att stanna. Och de flyr och nu är staden öde. I deras ögon ser man mörker, de som precis lämnat en stad o bli våldtagen. De ser inte, den arma staden som nu ligger där i väntan på sin våldtäktsman. Utan skydd ligger hon där, hon som snart möter döden och hon står ensam kvar.
Jag är tom igen. Alltid tom. Och för mitt inre ser jag det tydligt, det som komma skall. Jag är rustad, mobiliserad, hela kroppen på spänn och jag väntar. ATTACKERA DÅ! Låt mig inte vänta mer, låt mig inte få se det lilla barnet som har skratt i min. Låt mig inte se den gråhåriga receptionisten som ler vänligt även mot dem föraktade. Låt mig inte få se solen som lyser genom springan och barnens skrik som hörs inifrån. Attackera nu, jag vill inte uppleva mer.
